Det har gått fyra månader, men jag glömmer bort det. Jag glömmer bort att jag inte kan prata om min Omma i presens, glömmer bort att du inte är där för att välkomna mig när jag kommer hem, glömmer bort att min familj inte har dig längre, glömmer bort att det inte är en självklarhet att alltid leva.
Du ska snart få en gravsten, det känns så overkligt att se ditt namn på en sten för att symbolisera en vila. Morgondagen känns både som en befrielse och som en tyngd. Att komma längre bort från tyngden och värken, att komma längre bort från våra gemensamma dagar. Det skrämmer mig.
Jag saknar dig så, allt du brukade göra. Hur du vred på radion på högsta nivån på morgonen och förvånat undrade varför jag vaknat så tidigt, hur du avskydde din käpp och bara släpade dig efter dig utan att låta den fylla någon som helst nytta, hur bara du kunde vara all världens trygghet samlad i en person för mig.
Jag kommer ihåg att du sjöng för mig när jag var mindre, att du bytte ut "maj" mot "juni" och lät versen lyda: "När lillan kom till jorden, det var i juni när göken gol, sade mamma att det lyste av vårgrönt och av sol." Det gick inte, vare sig melodi- eller textmässigt, men ändå gjorde du det. För att du är du. Är.
Jag saknar dig, Omma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar